Uskonpuhdistaja Jean (Johannes)
Calvinin (1509–1564) humanismin sävyttämät
oikeusopinnot näkyvät hänen
käsityksessään oikeudesta, vaikka hän ei paljonkaan
käytä perinteisiä luonnonoikeuskäsitteitä..
Tutkimus universaalista oikeudesta hänen ajattelussaan
selvittää, mihin se asettuu suhteessa Jumalan tahtoon ja
ihmisten lainsäädäntöön, miten ihminen voi
tietää jotakin oikeuden sisällöstä ja miten se
vaikuttaa ihmisten ja ihmisyhteisöjen elämässä.
Tutkimuksen lähteinä on hyvin erityyppisiä Calvinin
kirjoituksia dogmatiikan yleisesityksestä ja Raamatun
selitysteoksista saarnoihin, kiistakirjoituksiin ja yksityiskirjeisiin.
Calvinin käsitys oikeuden rakenteesta on kuvattavissa
samankeskisten ympyröiden avulla. Kaiken keskuksena on Jumalan
tahto, jonka ensimmäinen sanallinen ilmaus ja siten sisin rengas
on rakkauden kaksoiskäsky. Seuraavana ympyränä on
kymmenen käskyä, jotka selittävät rakkauden
kaksoiskäskyn osia tarkemmin tiettyihin
elämäntilanteisiin. Kymmentä käskyä
elämään puolestaan tulkitsevat monet muut Mooseksen lain
määräykset. Uloimpana ovat eri kansojen laatimat lait ja
säädökset. Mitä kauemmas keskustasta tullaan,
sitä tarkemmin määräykset koskevat tietynlaisia
elämäntilanteita. Kaikilla tasoilla määräysten
tulisi olla sopusoinnussa keskustan, Jumalan tahdon, kanssa, mutta
käytännössä ne voivat ulkoreunoilla olla jopa
ristiriidassa sen kanssa. Ikuiset ja muuttumattomat
säädökset ovat moraalilakia ja luonnollista lakia.
Syntiinlankeemus turmeli Calvinin mukaan ihmisen niin, että
hän ei enää pysty tuntemaan eikä toteuttamaan
Jumalan tahtoa. Turmeltuneenakin hän osaa
järjellään erottaa hyvän pahasta ja oikean
väärästä, ainakin kun kyse on ihmisten
välisistä asioista, mutta toimintaan hänet ajaa tahto,
joka on turmeltuneempi kuin järki. Siten ihminen ei
välttämättä toteuta hyväksi tai oikeaksi
tietämäänsä. Myös omatunto on ihmiselle
väline Jumalan tahdon tunnistamiseen, mutta Calvinin mukaan
omatunto ei vaikuta ihmisessä toimintaa, vaan se ainoastaan arvio
jälkikäteen, onko ihminen toiminut oikein vai
väärin. Luonnollinen laki on ihmisessä vaikuttava
laki, jonka ansiosta ihmiset voivat elää keskenään
ja muodostaa yhteisöjä.
Calvinille keskeisin yleispätevän oikeuden periaate on
kohtuus. Se ilmaisee oikeudenmukaissuutta, asettuu heikomman puolelle
sekä on lainsäädännön ja -käytön
mitta. Kohtuuden merkitys näkyy erityisesti Calvinin
suhtautumisessa koronkantamiseen: sijoittajan on oikeus saada osuus
voitosta ottamalla korkoa, mutta koron tulee olla kohtuullinen.
Hänen mielestään on kohtuutonta periä korkoa
ihmiseltä, joka on joutunut ottamaan lainaa elintarpeikseen.
Universaali laki säätelee ihmisten ja ihmisyhteisöjen
toimintaa myös kultaisen säännön muodossa sekä
ihmisen tarpeena luoda yhteisöjään varten
sääntöjä.
Tutkimus tuo yleiseen kuvaan Calvinista.uuden, pehmeän piirteen:
opillisissa kirjoituksissaan hän on hyvinkin ankara, mutta
sielunhoidollisissa kirjeissään hän osoittaa
ymmärtävänsä ihmiselämän
ristiriitaisuutta.
Den universala rätten hos Jean Calvin
Studier i juridik med humanistisk prägel syns i
rättstänkande hos reformator Jean (Johannes) Calvin
(1509-1564), även om att han inte brukar traditionell terminologi
om naturrätten. Avhandlingen om den universala rätten i hans
tänkande tar reda på vilken ställning den har mellan
Guds vilja och mänskliga lagstiftning, med vilka
själsförmögenheter människan kan ha reda på
rätten och vilken roll den spelar i människoliv och i
samhället. Källorna är mycket olika skrifter av Calvin
från hans dogmatik över kommentarer och predikningar till
polemiska skrifter och privatbrev.
Calvins uppfattning om rättens struktur kan föreställas
med koncentriska cirklar. Guds vilja utgör centrumet för hela
systemet och kärlekens dubbelbudskap är den innersta cirkeln
eftersom det är det första uttrycket för Guds vilja.
Guds tio budord som tolkar dubbelbudskapet formar den andra,
ytterligare bud i Mose lagar den tredje och lagar och
författningar som nationerna stiftar formar den fjärde
cirkeln. Ju längre bort från centrumet ett bud ligger, desto
noggrannare gäller det vissa situationer. Författningar borde
på alla plan vara i samklang med centrumet, det vill säga
med Guds vilja, men i praktiken kan de som finns på yttre kanten
stå i strid med det. De författningar som är eviga och
oföränderliga utgör moralens lag och naturrätten.
Syndafallet förstörde människan i den mån att hon
inte mera kan känna igen och förverkliga Guds vilja. Trots
att hon är fördärvad kan hon med sitt förnuft
skilja gott från ont och rätt från orätt,
åtminstone när det gäller mellanmänskliga
relationer. Men eftersom det är viljan som framkallar handling,
utför människan inte nödvändigtvis det hon vet
är gott eller rätt. Samvetet är också ett medel
för henne att känna Guds vilja. Enligt Calvin orsakar
samvetet ingen handling hos människan. Det bedömer
efteråt, om människan har handlat rätt eller fel. Den
naturliga lagen ligger i människan och möjliggör att
människor kan leva med varandra och bilda samhällen.
Den mest centrala principen i den universala rätten är
för Calvin rimlighet, som uttrycker rättvisan, ställer
sig på den svagares sida och ger normer för lagstiftning och
lagbruk. Rimligheten är i synnerhet viktig, när Calvin tar
ställning till ränta. Han tycker att det är rimligt att
den som gör en affär möjlig genom att låna ut
pengar, får sin del av vinsten genom att ta ränta men
räntan måste vara måttlig. Han anser att räntan
är orimlig när någon har varit tvungen att låna
pengar i en personlig brist. Den universala rätten reglerar
människors verksamhet också i form av den gyllene regeln och
som människans behov att stifta lagar för samhällen.
Studien berikar allmänt bilden om Calvin med ett mjukare drag:
hans själavårdande brev visar att han har
förståelse för människolivets trasighet.
Deutsche Kurzvorstellung
"Porro haec ipsa quae ex duabus tabulis discenda sunt, quodammodo
dictat lex illa interior, quam omniumcordibus inscriptam et quasi
impressam" schreibt Johannes Calvin bei der Erklärung des Dekalogs
in seinem dogmatischen Hauptwerk Institutio Christianae Religionis.
Der Satz zeigt, dass Calvin allgemeingültige und allen erkennbare
Normen akzeptiert. Das vorliegende Buch versucht genauer zu zeigen, was
das im und für sein Denken bedeutet: Wie strukturiert er das Recht
und wie behandelt er verschiedene Rechtsstufen? Wie und durch welche
Mittel oder Fähigkeiten kann der Mensch das Recht erkennen?
Wie wirkt das universale Recht im tatsächlichen Leben der Menschen
und Menschengemeinschaften?
Die Quellen der Arbeit reichen von einer Allgemeindarstellung der
Dogmatik über Kommentare biblischer Bücher, Senecas,
über Predigten und Streitschriften bis zu Privatbriefen Calvins.
Astract in English
The Reformer John Calvin (1509–1564) did not use the traditional
terminology on the natural law very often, but his humanistic
studies had influenced his concept of the law and justice. The present
study aims to clarify the relation of the universal law to God’s
will and to the human legislation, the possibilities of the human being
to be aware of the contents of the universal law and forms in which the
universal law is present in the life of individuals and societies. The
sources of the study range from Calvins’s Dogmatics (The
Institute) over his biblical commentaries and sermons to polemic
writings and private letters.
Calvin structures the law in concentric circles. God’s will is
the centre. The innermost circle is the commandment to love God and
one’s neighbour. The Ten Commandments form the next circle. They
show how to love God and neighbour. They are interpreted by orders of
the Mosaic law, which is the next circle. The positive laws of the
nations form the outermost circle. The greater the distance from the
centre, the more exact the laws concern certain situations in the life.
On all the levels the orders should be in concordance with the centre,
the will of God, but on the outer circles they can be in practice
opposite to it. In the innermost levels there are commandments that are
universal, i.e. eternal and unchanging. They form the moral law and the
natural law.
According to Calvin, a human being is unable to know and to fulfill the
will of God because of the Fall which corrupted the whole Mankind. Even
though the human being is corrupted, he is able to discern with his
intellect between the good and the evil and the right and the wrong, at
least as far as matters between human beings are concerned. But the
faculty leading him to action is the will, which is much more corrupted
than the intellect. That is why he does not necessarily do what he
recognizes as good or right. The conscience is another faculty with
which he can have knowledge on the will of God, but according to
Calvin, it does not lead to action. Its task is to evaluate and to
judge whether the action has been correct or not. The natural law is an
inner law of the human being which makes it possible for individuals to
live together and to build up societies.
Equity is the most important principle in the use of the law for
Calvin. Equity expresses justice and takes the side oft he weaker. It
is also the measure for the legislation and the application of the law.
It makes it possible for Calvin to discern interest from usury. The
Golden Rule and the human need for making rules for the society are
other expressions of the universal law.
The study shows that Calvin was much stricter in his doctrinal writings than in his pastoral letters.